Satan hade bekrigat Guds styre, sedan han först inlett sitt uppror. Den framgångsrika frestelsen av Adam och Eva i Eden, varigenom synden infördes i världen, hade gjort ärkefienden djärv; och han hade stoltserat med inför de himmelska änglarna, att då Kristus skulle framträda och iföra Sig människans natur, skulle Han vara svagare, än han själv, och att han skulle besegra Honom med sin kraft. Han triumferade över, att Adam och Eva i Eden inte stått emot hans insinuationer, då han vädjade till aptiten. Invånarna i den gamla världen övervann han på samma sätt, genom deras eftergivenhet för lustbetonad aptit och fördärvad lidelse. Med hjälp av deras tillfredsställande av aptiten, hade han betvingat israeliterna. Han skröt över, att Guds Son – som hade varit med Mose och Josua – inte hade kunnat stå emot hans makt, och föra Sitt utvalda folk till Kanaan; ty nästan alla, som lämnade Egypten, avled i öknen. Därutöver hade han frestat den försagde Mose till, att söka åt sig själv den ära, som tillkom Gud. David och Salomo, som på ett högst märkbart sätt hade gynnats av Gud, hade han – genom deras eftergift för aptit och passion – lett till, att väcka Guds motvilja. Och han skröt med, att han allt skulle lyckas med, att gäcka Guds avsikt, att frälsa människan genom Jesus Kristus.