Tiden närmade sig, då Jesus skulle dö och lämna Sina lärjungar, att möta den kalla och grymma världen ensamma. Han visste, hur bittert hat och otro skulle förfölja dem, och Han ville uppmuntra och stärka dem för deras prövningar. Han gick följaktligen bort ensam och bad för dem, i förbön hos Fadern, att deras tro skulle visa sig stå fast under det fruktansvärda prov, som väntade dem, och att Hans lidanden och död inte helt skulle överväldiga dem med förtvivlan. Vilken öm kärlek var detta, som med tanke på sin egen annalkande plåga sträckte sig fram, för att skydda sina följeslagare från fara!