Eftersom han insåg, att det var hans enda chans till överlevnad, och fruktade, att han inte skulle leva, tills han hade kommit hem igen, följde hans vänner hans förslag. Taket öppnades och den sjuke släpptes ned vid Kristi fötter. Sorlet upphörde; Frälsaren blickade på det sorgsna ansiktet och såg de bedjande ögonen fästa på Sig med en tyst bön. Han förstod fallet, för det var Han, som hade fört den gäckade och tvivlande anden till Sig Själv. Han hade kommit till världen, för att ge hopp åt de skyldiga och eländiga. Johannes hade pekat på Honom som ”Guds lamm, som tar bort världens synd.” {Johannesevangeliet 1:29.} Jesu gudomliga anda rörde denne stackars syndares hjärta, och medan han ännu var hemma, hade Han övertygat hans samvete. Han hade sett den första glimten av tro fördjupas till en övertygelse om, att Jesus var hans ende Hjälpare, och hade sett den växa sig starkare med varje ansträngning, att komma i Hans närhet.