Johannes, den kärleksfulle lärjungen som hade lutat sig mot Jesu bröst, sov också. Visst borde Johannes’ kärlek till sin Mästare ha hållit honom vaken. Hans uppriktiga böner borde ha blandat sig med hans älskade Frälsares böner under Hans djupaste sorg. Den självuppoffrande Återlösaren hade tillbringat hela nätter i de kalla bergen eller i lundarna bedjande för Sina lärjungar, att deras tro inte skulle svika dem i deras frestelses stund. Skulle Jesus nu ha ställt till Jakob och Johannes den fråga Han en gång hade ställt till dem: ”Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?’”, skulle de ej ha dristat sig till, att svara: ”’Det kan vi.’” {Kapitel 10:38-39.}