När en del av tornet var färdigt, användes några rum som bostäder för arbetarna. Andra rum, som blivit praktfullt inredda och prydda, avskildes för deras avgudar. Folket gladde sig över sin framgång och ärade sina gudar av silver och guld samt satte sig upp mot himmelens och Jordens Härskare. Plötsligt blev arbetet, som fortgått så väl, avbrutet. Änglar sändes ut, för att göra byggmästarnas avsikt om intet. Tornet hade uppnått en ansenlig höjd, och det var omöjligt för arbetarna på toppen att omedelbart meddela sig med dem, som var vid grunden. Därför ställdes män på hörbart avstånd från varandra uppåt tornet, och då man önskade material eller ville ge någon föreskrift rörande arbetet, meddelades bud därom från den ene till den andre utefter hela linjen. Då order så gick från den ene till den andre, blev språket förbistrat. Alltså begärde man material, som inte behövdes, och framförda order var ofta raka motsatsen till dem, som hade getts. Förvirring och fruktan följde; allt arbete upphörde. Harmoni eller samverkan kunde ej längre förekomma. Byggnadsarbetarna var alldeles oförmögna, att förklara den sällsamma misshällighet, som uppstått ibland dem, och i sitt raseri och sin missräkning förebrådde de varandra. Deras förbund slutade med strid och blodsutgjutelse. Som bevis på Guds misshag, slog blixtar från himlen ned på tornet samt söndersplittrade dess övre del, så att den störtade ned till marken. Människorna fick erfara, att det finns en Gud, som regerar i himmelen.