Abraham fortsatte sin resa söderut, och hans tro blev åter satt på prov. Himlen höll tillbaka sitt regn, bäckarna upphörde att flyta i dalarna, och gräset vissnade bort på slätterna. Boskapshjordarna fann inget bete, och hela lägret hotades av hungersnöd. Betvivlade icke patriarken nu Försynens ledning? Skådade han inte nu med längtan tillbaka till de kaldéiska slätternas överflöd? Alla bevakade noggrant Abraham, för att se, vad han ämnade göra, då den ena svårigheten efter den andra kom över honom. Så länge hans förtröstan på Gud förblev orubblig, kände de, att det fanns hopp. De var förvissade om, att Gud var hans vän, och att Han ännu ledsagade honom.