Då Moses hörde dessa beskyllningar, blev han synnerligen bekymrad; folkets lidande hade ökat betydligt. Ett förtvivlans rop steg upp från gamla och unga över hela landet, och alla förenade sig i, att anklaga honom för den olyckliga förändringen i deras belägenhet. I sin stora själsångest vände han sig till Gud och sade: "'Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort något för att rädda ditt folk!'" Gud svarade honom: "'Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land.'" Han blev åter påmind om förbundet, som Gud hade upprättat med hans fäder, och försäkrad om, att det skulle uppfyllas.