Farao lät samla sina trupper, "de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten", ryttare, anförare och fotfolk. Kungen själv, åtföljd av de stora männen i sitt rike, gick i spetsen för anfallshären. För att erhålla gudarnas ynnest och trygga företagets framgång, följde även prästerna med dem. Kungen hade beslutat sig för, att injaga skräck hos israeliterna, genom att på ett storartat sätt visa sin makt. Egyptierna fruktade, att deras tvungna undergivenhet för Israels Gud skulle blottställa dem för andra folkslags bespottelse; men om de nu droge ut med ett stort sken av makt samt förde tillbaka flyktingarna, skulle de såväl återupprätta sitt anseende som återvinna sina trälars tjänst.