Israeliterna hade varit benägna, att beskylla Moses för att vara upphovet till deras besvärligheter; men deras misstankar, att han behärskades av stolthet, äregirighet eller egennytta, blev nu undanröjda, och de lyssnade tillitsfullt till, vad han sade. Moses framställde plikttroget för dem deras fel och deras fäders överträdelser. De hade ofta varit otåliga och upproriska på grund av sin långa vandring i öknen; men förseningen med, att ta Kanaan i besittning, kunde inte tillskrivas Herren, ty Han var mera bedrövad än de var, eftersom Han inte kunde låta dem genast ta det utlovade landet i besittning och, genom Sitt folks förlossning, visa Sin stora makt för alla folkslag. På grund av sitt misstroende till Gud, sin stolthet och otro, hade de inte varit beredda, att gå in i Kanaan. De kunde ingalunda föreställa det folk, vars Gud Herren är; ty de gav ej prov på Hans godhet, renhet och välgärningar i sin karaktär. Hade deras fäder i tro lytt Guds befallning och efterlevt Hans stadgar och förordningar, skulle de för länge sedan ha varit bosatta i Kanaan som ett välmående, heligt och lyckligt folk. Deras försening i, att gå in i det goda landet, vanärade Gud och minskade Hans avseende hos de omkringboende nationerna.