Adam förstod, att Eva hade lämnat honom; men nu var gärningen gjord. Han måste skiljas från henne, vars sällskap han hade älskat såg högt. Hur skulle han kunna uthärda? Hans kärlek till Eva var stark. Och i ytterlig modlöshet beslöt han sig för, att dela hennes öde. Han resonerade som så, att Eva var en del av honom själv; och om hon skulle dö, ville han dö med henne; ty han kunde inte stå ut med tanken på, att skiljas från henne. Han saknade tro på sin barmhärtige och nådige Skapare. Han tänkte inte på att Gud, som hade danat honom av markens stoft till ett skönt, levande väsen, och hade skapat Eva till, att vara hans äkta hälft, kunde ersätta henne. Då allt kom omkring, kanske den kloka ormens ord var sanna? Eva stod framför honom lika skön och älsklig samt till synes så oskyldig, som före sin olydnadsgärning. Hon uttryckte innerligare och högre kärlek till honom, än före sin olydnad, såsom en verkan av frukten hon hade ätit. Han såg inget tecken på död hos henne. Hon hade berättat för honom om fruktens lycksaliga inflytande, om sin innerliga kärlek till honom, och han beslutade, att våga att riskera följderna. Han grep frukten och åt snabbt upp den. Liksom Eva, kände han inte ögonblickligen dess onda verkningar.