Vår frälsnings Härförare hade berett Sin tjänare på den sista, stora konflikten. Återlöst genom Kristi offer, tvättad ren från synd i Hans blod, och iklädd Hans rättfärdighet, bar Paulus i sig själv det invärtes vittnesbördet om, att hans själ var dyrbar i hans Förlossares ögon. Hans liv var dolt tillsammans med Kristus i Gud, och han var överbevisad om, att Han, som hade besegrat döden, var i stånd till, att bevara det, som Han hade fått Sig anförtrott. Hans sinne grep tag om Frälsarens löfte: ”jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen’” {Johannesevangeliet 6:40}. Hans tankar och hopp kretsade kring hans Herres andra ankomst. Och då bödelns svärd var på väg ned, och dödens skuggor samlades runt martyrens själ, sprang hans sista tanke fram, som kommer att vara hans första tanke vid det stora uppvaknandet, nämligen att möta Livgivaren, som skall hälsa honom välkommen till den välsignade glädjen.