En känsla av bävande vördnad, en fruktan för, att budskapet kunde vara sant, höll den icke troende världen stången för en tid. Efter att tidpunkten hade gått, försvann inte genast denna förnimmelse; de tordes inte triumfera över de besvikna, men då inga tecken på Guds vrede syntes, övervann de sin fruktan och återupptog sitt klandrande och hånande. En stor klass, som hade bekänt sin tro på Herrens snara ankomst, gav upp sin tro. Vissa, som hade varit starkt trosvissa, sårades så djupt i sin stolthet, att de kände ett behov av, att fly undan från världen. Liksom Jona, beklagade de sig för Gud, och valde hellre döden framför livet. De, som hade baserat sin tro på andras meningar, och inte på Guds Ord, var nu lika raska, att på nytt ändra ståndpunkt. De hånande vann de svaga och fega över på sin sida, och alla slöt sig samman och förklarade, att inget ytterligare fanns att frukta för, eller vänta på nu. Tiden hade gått, Herren hade inte kommit, och världen kunde vara sig lik i tusentals år.