På Sabbatsmorgonen gick vi, som vanligt, tillsammans till lunden och min man bad verkligen innerligt tre gånger. Han verkade ovillig till, att avsluta sitt bedjande till Gud om särskild vägledning och välsignelse. Hans (251) böner blev hörda och frid och ljus kom över våra hjärtan. Han prisade Herren och sade: ”Nu lägger jag det hela i Jesu händer. Jag märker en ljuvlig, himmelsk frid, en försäkran om, att Herren tänker visa oss vår plikt; för vi önskar, att göra Hans vilja.” Han följde mig till tältet och öppnade mötet med sång och bön. Det var sista gången han kom att stå vid min sida i predikstolen.