Frälsaren älskade ensamheten ute bland bergen, där Han kunde tala med Sin Far. Hela dagen utförde Han ett seriöst arbete för att rädda människor från undergång. Han botade de sjuka, tröstade de sörjande, uppväckte de döda och förmedlade hopp och uppmuntran till de förtvivlade. När dagens arbete var färdigt, gick Han kväll efter kväll bort från stans larm och böjde sig i bön inför Fadern. Ofta ägnade Han Sig åt bön hela natten. Från dessa andaktsstunder återvände Han stärkt och uppfriskad, beredd att göra Sin plikt och att möta prövningar.