I fullt dagsljus och när burfågeln hör ljudet av andra röster, kommer den inte att sjunga den sång som dess mästare försöker lära den. Den lär sig ett kort stycke här, och en drill där, men aldrig någon bestämd och fullständig melodi. Men mästaren täcker över buren och ställer den där fågeln bara kan lyssna till den sång den skall lära sig att sjunga. I mörkret försöker fågeln att sjunga den sången om och om igen ända tills den har lärt sig den, och så bryter den ut i en fullkomlig melodi. Sedan tas fågeln fram, och därefter kan den alltid sjunga den sången i ljuset. På samma sätt handlar Gud med sina barn. Han har en sång han vill lära oss, och när vi lärt den sången i prövningens skuggor kan vi därefter alltid sjunga den.