Om en läkare ser en person lida af en sjukdom, som orsakats genom olämplig mat och dryck eller andra dåliga vanor, och likväl underlåter att säga honom detta, så begår han en orätt mot sin medmänniska. Drinkare, andligt försvagade personer och sådana, som hängifvit sig åt utsväfningar, äro alla en uppmaning till läkaren om att klart och tydligt omtala, att sjukdomen är en följd af synd. Den, som förstår lifvets grundprinciper, måste allvarligt sträfva efter att motverka sjukdomsorsakerna. Läkaren, som ser den ständiga striden mot smärtan och som oupphörligt arbetar på att afhjälpa lidandet, hur skulle han kunna tiga? Handlar han kärleksfullt och barmhärtigt, om han icke undervisar om sträng återhållsamhet såsom ett botemedel mot sjukdom?