Men ytterligare en gång skulle de bli besvikna, Frälsaren kom inte vid den förväntade tidpunkten. De hade sett fram emot Hans ankomst med den största tillit, och nu kände de, som Maria hade gjort, då hon fann Frälsarens grav tom, och då hon gråtande utbrast: ”’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’” Johannesevangeliet 20:13. En förnimmelse av helig rädsla, en ångest över, att budskapet möjligtvis kunde vara sant, hade under en tid hållit den vantrogna världen i schack. Efter det att stunden för återkomsten hade överskridits, tordes världen inte omedelbart skadeglatt triumfera över de besvikna. Men då inga tecken syntes på Guds vrede, lämnade skräcken dem, och de började åter att håna de troende. Många, som hade sagt, att de trodde på Herrens snara återkomst, förkastade nu tron. Åtskilliga, som hade varit ytterst tillitsfulla, kände sig så djupt sårade i sin stolthet, att de hade velat sjunka genom jorden. Liksom Jona, riktade de förebråelser mot Gud och föredrog döden före livet. De, som hade grundat sin tro på andras meningar och inte på Guds Ord, var nu åter redo att byta ståndpunkt. Bespottarna påverkade de svaga och räddhågsna, och tillsammans enades de om, att det nu saknades grund till både fruktan och hopp. Tidpunkten hade överskridits, Herren hade inte kommit, och världen kunde förbli densamma i tusentals år.