Katolikerna beslutade, att undertrycka det, som de kallade för ”fräck envishet”. De började med, att försöka att orsaka splittring ibland Reformationens beskyddare och sprida fruktan ibland alla, som inte öppet hade uttalat sin gunst för den. Till slut kallades fristädernas företrädare till Riksdagen och uppmanades till, att tillkännage, huruvida de ville gå med på förslagets villkor. De anmodade om uppskov, men förgäves. Då de skulle rösta, tog nästan hälften av dem reformatorernas parti. De, som alltså vägrade att offra samvetsfriheten och rätten till självbestämmande, visste väl, att den hållning, de intog, skulle utsätta dem för framtida ris, fördömande och förföljelse. En av delegaterna sade: ”Vi måste antingen förneka Guds Ord – eller låta oss brännas på bål.”