Paulus och hans medarbetare fortsatte sin resa till Perge i Pamfylien. Deras resa var tröttsam. De fick uthärda strapatser, umbäranden och försakelser och utsattes för faror på alla sidor. I de städer och samhällen genom vilka de passerade och längs de ensliga vägarna, var de omgivna av faror, både synliga och osynliga. Men Paulus och Barnabas hade lärt sig att förtrösta på Guds bevarande kraft. Deras sinnen var fyllda av en brinnande kärlek för människor som var på väg att förgås. Som trogna herdar som sökte efter de förlorade fåren, ägnade de inte någon tanke åt sin egen bekvämlighet eller sitt välbefinnande. De glömde sig själva och tvekade inte, när de blev uttröttade och hungriga och utsatta för kyla. De hade bara en enda sak i sinnet, de människors frälsning som hade förirrat sig långt bort ifrån fållan.