Apostlarna utsattes för svåra plågor på grund av den plågsamma ställning i vilken man hade lämnat dem, men de klagade inte. I stället uppmuntrade de varandra i denna ytterligt mörka och isolerade fängelsehåla med bön och sång, och lovprisade Gud på grund av att de betraktats värdiga att lida förföljelse för hans sak. Deras sinnen uppmuntrades av en djup och uppriktig kärlek till deras Frälsares sak. Paulus tänkte på den förföljelse som han hade medverkat i mot Kristi apostlar. Han gladde sig nu över att han kunde se och känna kraften av de härliga sanningar som han en gång avvisade.