I tacksamhet erkände Salomo kraften och den kärleksfulla välviljan hos den Ende som är ”högre än den högste” (Pred. 5:7). I ånger började han vända om samma väg mot det upphöjda plan av renhet och helighet varifrån han hade fallit så djupt. Han kunde aldrig hoppas på att kunna fly bort från de fördärvliga följderna av sin synd, han kunde aldrig blir fri från minnet av den lättfärdiga väg han hade följt, men han ville allvarligt sträva efter att avråda andra från att följa dårskapen. Han ville ödmjukt erkänna misstagen på sin väg och höja sin röst för att varna så att inte andra skulle gå ohjälpligt förlorade på grund av den påverkan till ondska som han hade varit upphov till.