Önskan om kärlek och medlidande planterade Gud Själv i hjärtat. I lidandets stund i Getsemane längtade Kristus efter Sina lärjungars sympati, medan Han bar på syndiga människors skuld. Och ehuru Paulus nästan var likgiltig inför svårigheter och lidande, längtade han efter sympati och kamratskap. Gud vill, att Hans folk skall värna om inbördes kärlek och medkänsla. När människor är upphöjda, förädlade och stämplade med Guds karaktär, förtjänar de aktning och uppskattning. Guds söner och döttrar är ömhjärtade, medkännande och hövliga mot alla människor, ”och framför allt mot dem som delar vår tro.” {Galaterbrevet 6:10.} Men Paulus var bunden till sina medlärjungar med starkare band, än till och med det kristna broderskapet. Herren hade uppenbarat Sig Själv för Paulus på ett särskilt sätt, och hade gjort honom till ett redskap för frälsning av många själar. Många församlingar kunde i sanning betrakta honom som sin fader i evangeliet. En dylik man, som hade offrat allt jordiskt, för att tjäna Gud, kunde göra särskilda anspråk på sina nyomvändas och medarbetares kärlek och medkänsla.