Prästen genomförde den rituella ceremonin. Han tog barnet i sina armar och lyfte upp det mot altaret. Efter att åter ha lagt barnet tillbaka i moderns armar, skrev han in namnet Jesus i förteckningen över de förstfödda. Ej anade han, att han i sina armar hållit himmelens Majestät och härlighetens Konung. Ej förstod han, att detta barn var Den, om vilken Mose skrivit: ”En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er” (Apostlagärningarna 3:22). Ej tänkte han, att detta barn var Den, vilkens härlighet Mose begärt att få se. En, som var större än Mose, hade legat i prästens armar, och då han skrev ned barnets namn, tecknade han ned Dens namn, på vilken hela den israelitiska hushållningen vilade. Detta namn skulle bli dess dödsdom, ty offersystemets tid var förbi, avbilden var nära att möta sin förebild, skuggan sin verklighet.