Ibland judarna föranledde en sådan fråga ändlösa dispyter eller ordstrider. Att hedningarna och samariterna såsom varande främlingar och barbarer skulle vara deras nästa, var alldeles för orimligt för att dryftas. Men var skulle gränsen dras i deras egen nation, med dess olika samhällsklasser? Vem skulle prästen, rabbinen och den äldste räkna som sin nästa? De tillbringade sina liv i en enda cirkelgång av ceremonier, för att göra sig själva rättfärdiga. Beröring med den okunniga och ansvarslösa hopen, menade de, skulle medföra en orenhet, vars avlägsnande skulle fordra tröttsamma ansträngningar. Skulle de kunna anse den som sin nästa, som vore ”oren”?