Jesus befann Sig vid detta tillfälle på den förgård, där offerkistorna stod, och Han betraktade dem, som kommit dit, för att lämna sina skänker. Många rika förde stora summor med sig, vilka de lade fram under pråliga åtbörder. Jesus såg på dem med bedrövad blick, men gjorde inga anmärkningar om deras rikliga gåvor. Plötsligt lyste Hans ansikte upp, då Han fick se en fattig änka, som tveksamt närmade sig, som om hon var rädd för att bli upptäckt. Då de rika och högmodiga människorna svepte förbi, för att lägga ned sina offer, ryggade hon tillbaka, som om hon nästan inte vågade sig längre fram. Och likväl längtade hon efter, att göra något, om än aldrig så litet, för den sak hon älskade. Hon såg på gåvan i sin hand. Den var ringa i förhållande till de gåvor, som de rika omkring henne hade skänkt, likväl var det allt hon ägde. Hon avvaktade sitt tillfälle och skyndade sig, att lägga ned sina två skärvar eller småslantar, för att sedan ila bort. Men i detsamma fångade hon Jesu blick, vilken var allvarligt fästad på henne.