Satan hade åberopat Adams synd som bevis för, att Guds lag var orättfärdig och omöjlig att hålla. I vår mänskliga natur skulle Kristus försona, vad Adam hade brutit. Men då Adam angreps av frestaren, var han ofördärvad av syndens verkningar. Han stod i sin fullkomliga mandoms styrka, i besittning av full livskraft till kropp och själ. Han var omgiven av Edens ljuva härlighet och hade dagligt umgänge med himmelska väsen. Så var inte förhållandet med Jesus, då Han kom ut i öknen, för att bli invecklad i strid med Satan. Under fyra tusen år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, i andlig kraft och i moralisk halt eller beskaffenhet. Kristus tog på Sig den fördärvade människonaturens svagheter. Endast på detta sätt kunde Han rädda människan från fördärvets djupaste avgrund.