Mycket långsamt blev jag starkare. När jag kunde leka tillsammans med mina unga vänner fick jag lära mig den bittra läxan, att utseendet ofta påverkar hur vi behandlas av våra kamrater. När jag drabbades av olyckan var min far bortrest i Georgia. När han kom tillbaka kramade han min bror och mina systrar och sedan frågade han efter mig. Jag drog mig försagd undan och min mor pekade på mig, men min egen far kände inte igen mig. Det var svårt för honom att tro att jag var hans lilla Ellen, som hade varit ett friskt och lyckligt barn när han hade rest bort bara några månader tidigare. Det sårade mig djupt, men jag försökte att verka glad trots att det kändes som om mitt hjärta höll på att brista.