Broder Andrews återgav en händelse om en trofast kristen som var på väg att dö som martyr för sin tro. En kristen broder hade talat med honom om den kraft som finns i det kristna hoppet - om den skulle vara stark nog att hålla honom uppe medan hans kropp förtärdes av eld. Han bad denna kristna broder, som snart skulle dö, att ge honom ett tecken om den kristna tron och hoppet var starkare än den rasande, förtärande elden. Han väntade sig att det var hans tur nästa gång och att detta skulle ge honom styrka inför elden. Den första mannen lovade att han skulle ge ett tecken. Han fördes till bålet mitt ibland glåpord och hånskratt från dagdrivarna och den nyfikna hop som samlats för att bevittna hur man brände denna kristna man. Risknippena bars fram och elden tändes och den kristna brodern höll sina ögon riktade mot den plågade och döende martyren. Han kände att mycket hängde på tecknet. Elden brann och brände. Köttet blev svart, men något tecken kom inte. Hans tog inte ögonen från den plågsamma synen för ett ögonblick. Armarna var redan förbrända. Det fanns inget tecken på liv. Alla trodde att elden hade gjort sitt och att det inte fanns något liv kvar. Men se! Mitt i eldslågorna sträcktes båda armarna upp mot himlen. Den (658) kristna brodern, som höll på att tappa modet, fick syn på det glädjande tecknet. Det sände en ilning genom hela hans kropp som förnyade hans tro, hans hopp och mod. Han grät glädjetårar.