Från vårt arbetes första början har vi varit kallade att frambära ett tydligt och riktat vittnesbörd, att tillrättavisa fel och inte hålla tillbaka. Hela vägen har det funnits de som har motsatt sig vårt vittnesbörd och gått efter för att säga sådant som är behagligt, släta över och förstöra inflytandet av vårt arbete. Herren styrde oss för att vi skulle framföra tillrättavisningar, och så trädde enskilda personer rakt in emellan oss och folket för att göra så att vårt vittnesbörd blev verkningslöst. Många syner har getts för att göra klart att vi inte får dra oss undan från att förkunna Herrens rådslut, utan måste inta en ställning där vi kan väcka Guds folk, för de sover i sina synder. Det är få som har sympatiserat med oss, medan många har sympatiserat med dem som gör fel och med dem som har blivit tillrättavisade. Detta krossade oss och vi kände att vi inte hade något vittnesbörd att framföra i församlingen. Vi visste inte vem vi kunde anförtro oss åt. När allt detta tvingade sig på oss, dog hoppet inom oss. Vi drog oss tillbaka för att sova vid midnatt, men jag kunde inte sova. Jag hade svåra smärtor i hjärtat. Jag blev inte bättre och svimmade flera gånger.