Men de första kristna började att se efter fel hos varandra. Då de hakade sig fast vid misstag och gav utrymme för ovänlig kritik, förlorade de Frälsaren ur sikte och såg inte den stora kärlek som Han hade uppenbarat för syndare. De blev strängare med utvärtes ceremonier, mera nogräknade angående trons teori, skarpare i sin kritik. I ivern efter att döma andra glömde de sina egna misstag. De glömde den undervisning Kristus hade gett dem om broderskärlek. Och det sorgligaste av allt var att de inte visste om sin förlust. De förstod inte att lycka och glädje höll på att försvinna från deras liv och att de snart skulle komma att vandra i mörker därför att de hade utestängt Guds kärlek från sina hjärtan.