Vid Hans födelse hade änglastjärnan i skyn känt igen Kristus och hade fört siarna till krubban, där Han låg. De himmelska härskarorna hade känt igen Honom och sjungit Hans lovsång över Betlehems slätter. Havet hade erkänt Hans röst och lytt Hans befallning. Sjukdomar och död hade erkänt Hans auktoritet och överlämnat sitt byte inför Hans krav. Solen hade känt igen Honom och dolt sitt ljusa ansikte inför åsynen av Hans dödsångest. Stenarna hade känt igen Honom och upplösts i fragment genom Hans dödsrop. Även om den livlösa naturen insåg och bar vittnesbörd om Kristus, att Han var Guds Son, kände ändå inte prästerna och rådsherrarna igen Frälsaren, utan förkastade bevisen på Hans gudomlighet och slöt till sina hjärtan mot Hans sanningar. De var inte så känsliga som bergens granitklippor.