De drog slutsatsen, att detta var Livets Furste, judarnas utlovade Befriare. De uppfattade, att Han inte ansträngde Sig, för att vinna folkets applåder. I detta var Han väsentligt olik översteprästerna och rådsherrarna, som äregirigt sökte titlar och mänskors hyllning. De fruktade, att Han aldrig skulle komma att göra anspråk på Sin rätt som Israels kung och inta sin plats på Davids tron i Jerusalem. Men de bestämde sig för, att det Han inte skulle komma att kräva för egen del, skulle de kräva för Honom. De behövde inga större bevis på Hans gudomliga kraft och de ämnade inte heller, att vänta på ytterligare bevis. De rådfrågade sig tyst sinsemellan och beslöt sig för, att ta Honom med våld och bära Honom på sina axlar och utropa Honom till Israels konung. Lärjungarna förenade sig med folket i, att förklara att Davids tron var deras Mästares rättmätiga arv. Låt de arroganta prästerna och rådsherrarna bli ödmjukade och tvingade, att visa ära åt Honom, som kom klädd med Guds auktoritet. De började att hitta på medel, för att uppnå sitt syfte; men Jesus urskiljde deras planer, som, om de hade följts upp, skulle ha kullkastat just det verk Han planerade, att utföra, och sätta stopp för Hans undervisning och gärningar av barmhärtighet och välvilja.