Den lidande ägde rikedom, men den kunde inte befria hans själ från skuld, inte heller avlägsna sjukdomar från hans kropp. Men gudomlig kraft lockade honom till syndarnas Vän, som ensam kunde hjälpa honom. Jesus erkände den tro, som bevisades av den sjukes ansträngningar, under sådana förbryllande svårigheter, att nå sin Herres närvaro, och höjde rösten i melodiösa toner, tilltalande honom så här: ”’Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.”’ {Matteusevangeliet 9:2.} Mörkrets och förtvivlans börda rullade från den sjukes själ; den fullkomliga kärlekens och förlåtelsens frid vilade över hans ande och lyste över hans ansikte. Hans fysiska smärta var borta, och hela hans varelse förvandlades inför ögonen på den förvånade skaran. Den hjälplöse, delvis förlamade mannen blev botad, den skyldige syndaren benådad! Han hade nu fått de bevis, han så gärna hade önskat. Men inte här, utan hemma, då han hade omvänt sig från sina synder och trott på Jesu kraft att göra honom hel, fick Frälsarens livgivande barmhärtighet först välsigna hans längtande hjärta.