”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.” {Vers 4.} Då Jesus uttalade en välsignelse över dem, som sörjer, tänkte Han inte lära ut, att det ligger någon dygd i, att leva under ett evigt moln, inte heller, att den själviska sorgen och sörjandet äger någon förtjänst i sig, att ta bort en enda fläck av synd. Den sorg, som Kristus talade om, är en gudfruktig sorg över synden, som verkar omvändelse till evigt liv. Många sörjer, när deras skuld upptäcks, eftersom resultatet av deras ondska har fört dem in i obehagliga omständigheter. Det var så, som Esau sörjde synden, att förakta och sälja sin födslorätt; men det var de oväntade konsekvenserna av den synden, som orsakade hans sorg. Farao ångrade sitt envisa trots mot Gud, då han ropade, att plågorna skulle avlägsnas från honom; men hans hjärta var oförändrat, och han var redo, att upprepa sitt brott, då han blev frestad. Sådan sorg leder inte till omvändelse.