Fariséerna måste avstå från sina ansträngningar, att lugna folkets entusiasm. Alla deras förebråelser tjänade bara till, att stegra skarans iver. Världen hade aldrig tidigare sett ett sådant triumftåg. Det var inte som jordens berömda erövrare. Inget tåg av sörjande fångar, som troféer av kunglig tapperhet, utgjorde ett inslag i det imponerande festtåget. I stället omgavs Frälsaren av de härliga troféerna för Hans kärleksarbete för den syndiga människan. Där fanns fångarna, som Han hade räddat från Satans grymma makt och som prisade Gud för sin befrielse. De blinda, som Han hade återställt synen åt, trängde på och visade vägen. De stumma, vars tungor Han hade löst, ropade hosianna högljuddast. De krymplingar, som Han hade botat, sprang fritt omkring och var de mest aktiva i, att bryta palmbladen och vifta med dem inför Frälsaren. Änkor och föräldralösa barn fanns i folkmassan, som upphöjde Jesu namn för Hans barmhärtighetsverk mot dem. De spetälska, som hade blivit renade genom ett ord från Honom och räddade från en levande död, spred sina ofläckade kläder på Hans väg och hyllade Honom som Ärans Konung. De, som hade väckts av Hans magiska röst ur dödssömnen, befann sig i skaran. Lasarus, vars kropp hade ruttnat i graven, var nu återställd till den härliga manlighetens fulla styrka. Han vägledde det saktmodiga djur, på vilket hans Befriare red.