Apostlarna lämnades i ett väldigt smärtsamt tillstånd. Deras sargade och blödande ryggar var i kontakt med det hårda stengolvet, medan fötterna hade lyfts upp och bundits fast i stocken. I denna onaturliga ställning led de enorma kval; ändå knorrade och beklagade de sig inte, utan samtalade med varandra och prisade Gud med tacksamma hjärtan, att de hade befunnits vara värdiga, att lida skam för hans dyrbara namn. Paulus påmindes om den förföljelse, som han hade bidragit till mot Kristi lärjungar, och han var innerligt tacksam över, att hans ögon hade öppnats och gjorts seende, och att hans hjärta numera märkte sanningarna i Guds Sons evangelium, samt att han hade fått lov till, att förkunna den lära, som han tidigare hade föraktat.