Apostelns moralnatur var så känslig för det himmelska, att glädjen och glansen hos de rikedomar, som aldrig kommer att försvinna, höll hans tankar fångna, och gjorde den jordiska pompa och prakt, som omgav honom, värdelös. I det, att han såg stadens upphöjdhet, med sina kostbara påfund, erkände han dess förförande kraft över konstälskarnas och vetenskapsälskarnas sinnen. Betydelsen hos arbetet, som väntade honom för atenarna, gjorde djupt intryck på hjärtat. I denna stad, där Gud inte tillbads, var hans ensamhet tryckande, och han längtade efter sympati och hjälp från sina medarbetare. Vad angick mänsklig gemenskap, kände han sig helt isolerad. I sitt brev till tessalonikerna uttryckte han sina känslor i dessa ord: ”att ensamma stanna kvar i Athen”. {Kapitel 3:1.}