Då Lot visste, att de lätt kunde bryta sig in i hans hus, om de blev retade till våldsamheter, gick han ut, för att söka övertala dem. "'Bröder'", sade han, "'gör inte något så ont." Han brukade ordet "bröder" i betydelsen grannar samt hoppades, att kunna vinna över dem på sin sida och komma dem att blygas över sina skamliga avsikter. Men verkan av hans ord var som att gjuta olja på elden. Deras raseri blev likt en storms rytande. De hånade Lot och beskyllde honom för, att upphäva sig till domare över dem samt hotade, att förfara värre mot honom, än de hade ämnat att göra mot hans gäster. De rusade på honom och skulle ha slitit honom i stycken, om han inte hade blivit räddad av Guds änglar. De himmelska sändebuden sträckte "ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren." De därpå följande händelserna visade, vilka Lots gäster var. "Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren." Hade de inte även varit andligt blinda och överlämnade åt sina hjärtans hårdhet, skulle Guds straffdom ha ingivit dem fruktan och förmått dem till, att avstå från sitt onda verk. Den sista natten utmärktes inte genom några större synder, än många tidigare nätter; men nåden, som så länge blivit föraktad, hade slutligen vikit ifrån dem. Sodoms invånare hade överskridit den gudomliga långmodighetens gränser, de hade överskridit "den dolda gränsen mellan Guds tålamod och hans vrede." Hämndens eld var färdig att tändas i Siddimsdalen.