Det blev Samuel ålagt, att uppfylla israeliternas begäran, men han skulle även säga dem, att den misshagade Herren samt framställa, vilka följder deras handlingssätt skulle komma att ha. "Samuel framförde Herrens ord till dem som begärde en kung." Han framställde troget för dem de bördor, som skulle påläggas dem, och visade skillnaden mellan ett sådant förtryck och deras då jämförelsevis fria och lyckliga tillstånd. Deras kung skulle efterapa andra monarkers ståt och prakt, för vars bibehållande det bleve nödvändigt att lägga stora skatter både på dem och deras egendom. De skickligaste av deras unga män skulle han ta som sina tjänare, och de skulle bli kuskar och ryttare samt löpare framför honom. De skulle tjänstgöra som krigare i hans här, och de måste plöja hans åkrar, inbärga hans säd och förfärdiga krigsvapen för hans tjänst. Israels döttrar skulle tas som salvoberederskor och bakerskor till det kungliga hushållet. För att uppehålla sin kungliga värdighet, skulle han ta det bästa av deras åkerland och ängar, som Jehova Själv hade skänkt folket. Han skulle även tillägna sig deras dugligaste tjänare och bästa boskap och husdjur, "till att arbeta åt honom". Förutom allt detta skulle kungen utkräva en tiondel av deras inkomst, av behållningen av deras arbete eller av markens avkastning. Och profeten avslutade sitt tal med att säga: "Själva blir ni hans slavar. När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er.'" Hur odrägligt dyr kungamakten än skulle bli, kunde de inte efter behag upphäva den, sedan denna en gång blivit upprättad.