Strax framför arken, men skilt genom förlåten, stod det gyllene rökelsealtaret. Elden på altaret tändes av Herren Själv, och vårdades ömt, genom att den närdes med helig rökelse, som fyllde helgedomen med sin väldoftande sky, dag som natt. Denna vällukt utbredde sig vida omkring från tabernaklet. Då prästen sände upp rökelse inför Herren, såg han åt nådastolens håll. Även om han inte direkt såg den, visste han att den var där; och då rökelsen steg upp som en sky, sänkte sig Herrens härlighet ned över nådastolen, och uppfyllde det allra heligaste, samt var synlig i det heliga; ja, härligheten fyllde ofta båda avdelningarna, så att prästen inte kunde förrätta gudstjänsten, utan fick stå vid ingången till tabernaklet.