Förordningen med handpåläggning blev längre fram allvarligt missbrukad; handlingen tillskrevs oberättigad betydelse, som om en kraft kom över dem, som fick denna ordination – att den genast gjorde dem lämpliga för något eller allt pastoralt arbete; som om dygden låge i handpåläggningens handling. I historien har vi blott en enkel uppteckning av handpåläggningen på dessa två apostlar, och utförandet av deras arbete. Både Paulus och Barnabas hade redan fått sitt värv från Gud Själv, och ceremonin med handpåläggning gav ingen ny nåd eller egentlig kvalifikation. Den utgjorde bara församlingens sigill på Guds verk – ett formellt erkännande av, att de hade utsetts till ett visst ämbete.