Genom Luthers vittnesbörd hade Kristus talat med en kraft och storhet, som i ögonblicket ingöt aktning och förundran hos både vänner och fiender. Guds Ande hade varit närvarande i detta råd och hade gjort intryck på rikets främsta män. Flera av furstarna erkände dristigt, att Luthers sak var rättfärdig. Många hade blivit överbevisade om sanningen, men hos vissa kvarstod inte de mottagna intrycken. Det var också andra, som den gången inte gav uttryck för sin överbevisning, men som, då de själva hade undersökt Skrifterna, blev oförfärade förkämpar för Reformationen.