Ljudet av allvarlig förbön hördes ofta. Överallt var det själar, som under djupa kval bad till Gud. Många använde hela natten i bön, för att bli förvissade om, att deras egna synder hade förlåtits, eller för släktingars eller medmänniskors omvändelse. Denna allvarliga och bestämda tro förverkligade sin avsikt. Om Guds folk hade fortsatt, att vara så här ihärdiga i sina böner, och bestormat nådastolen med sina vädjanden, skulle de äga en långt rikare erfarenhet, än de nu gör. Det förekommer för litet bön, för litet verklig överbevisning om synd; och bristen på levande tro lämnar många i avsaknad av den nåd, som vår nådige Förlossare så gärna ger.