Då Jakob hade sänt sin familj i förväg, för att de inte skulle bli vittne till hans nöd, blir han ensam kvar för att be till Gud. Han bekänner sin synd och erkännertacksamt Guds nåd mot honom. Med djup ödmjukhet hänvisar han till det förbund som Gud hade gjort med hans fäder och det löfte han själv fick, då han befann sig i landsflykt. Gud taladedå till honom i Betel i en syn om natten. Vändpunkten i hans liv har kommit. Allt står nu på spel. I mörkret och ensamheten fortsätter han att be och ödmjuka sig för Gud. Plötsligt läggs en hand på hans skuldra. Han tror att det är en fiende som söker ta hans liv och han kämpar desperat mot sin angripare. Då dagen börjar gry använder den främmande sig av sin övernaturliga kraft. Vid hans beröring tycks den starke mannen Jakob bli förlamadoch faller hjälplös, gråtande och bedjandeom halsen på sin hemlighetsfulle motståndare. Jakob vet nu att det är förbundets ängel som han har kämpat mot. Även om han är maktlös och har de intensivaste smärtor, ger han inte uppsitt mål. Länge har han plågats av förvirring, samvetskval och oro över sin synd. Nu måste han få visshet om att den är förlåten. Den gudomlige främlingen ser ut som om han ville lämna honom. Men Jakob klamrar sig fast vid honom och ber om välsignelse. Ängeln vädjar: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp.” Men patriarkenutropar: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Vilken tillit, fasthet och uthållighet visas inte här! Om detta anspråkhade varit skrytsamt och övermodigt, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit tillintetgjord. Det kom emellertid från en fast övertygelse hos en människa som erkänner sin svaghet och ovärdighet, men som ändå litar på den nåd som kommer från Gud, han som är trogen sitt förbund.