Då vi kom med tåget till Jackson, uppsökte vi broder Palmer. Vi hade endast varit i hans hus en kort stund, då tungan vägrade, att säga det jag önskade att säga, medan jag samtalade med syster Palmer, och den verkade stor och utan känsel. En besynnerlig, kall förnimmelse kändes i hjärtat, passerade över huvudet, och gick ned i höger sida. Jag var sanslös en stund, men jag väcktes av ljudet från innerlig bön. Jag försökte, att använda vänster sidas arm och ben, men de var fullständigt obrukbara. En kort stund trodde jag, att jag inte skulle överleva. Det var min tredje förlamning; och fastän (163) jag endast var åttio kilometer hemifrån, väntade jag mig inte, att få se mina barn igen. Jag mindes den segerrika stunden i Lovett’s Grove, och tänkte, att detta var mitt sista vittnesbörd, och kände mig redo att dö.