Ofta vänder jag mig bort från dessa självförvållade sjuklingars bäddar, sägande till mig själv: De dör bit för bit, de dör av lathet, en sjukdom, som bara de själva förmår att bota. Emellanåt ser jag unga män och kvinnor, som kunde vara en välsignelse för sina föräldrar, bara de ville dela deras omsorger och livsbördor. Men det känner de sig inte hågade till, ty det är inte skojigt, utan jobbigt. De lägger ned mycken tid på fåfänga nöjen, till men för plikter, vars uppfyllande skulle ge dem en erfarenhet, som skulle vara till stort gagn för dem under framtida nappatag med det verkliga livets vanskligheter. De lever endast för dagen, och försummar de fysiska, psykiska och moraliska kvalifikationer, som skulle göra dem skickade till, att möta livets utmaningar och skänka dem självtillit och självaktning under stunder av prövning och fara. — The Health Reformer, Januari, 1871, sidorna 132, 133.