För den kroniskt lidande finues intet, som så bidrager till att återställa hälsa och framkalla lycka som detta att uppehålla sig i tilldragande landtliga omgifningar: Här kunna de mest hjälplösa sitta eller ligga i solskenet eller i trädens skugga. De behöfva blott att lyfta blicken uppåt för att se det fagra löfverket. En behaglig känsla af ro och vederkvickelse kommer öfver dem, när de lyssna till vindens sakta sus; det sjunkna modet upplifvas, de förlorade krafterna återvända. Den hastiga pulsen blir lugnare och mera regelmässig, och allt efter som den sjuke blir starkare, dristar han sig att gå några steg för att plocka markens fagra blomster, dessa härliga vittnesbörd om Guds kärlek till sin lidande familj härnere.