Vartenda ögonblick han kunde avstå ifrån sina dagliga plikter, använde han till studier, i det att han vägrade sig själv sömn och den tid, som gick åt till de knappa måltiderna. Framför allt gladde han sig åt studiet av Guds Ord. Han hade funnit en Bibel, som var fastkedjad vid klostermuren, och ofta vände han åter till den. Efterhand som hans medvetenhet om den egna synden fördjupades, sökte han att uppnå tillgivelse och frid genom sina egna gärningar. Han levde ett väldigt strängt liv och försökte genom fasta, vakor och bestraffningar att undertrycka sin naturs usla böjelser, som munklivet inte hade befriat honom ifrån. Inget offer var honom för stort, om han därigenom kunde vinna himmelen. Som följd av denna kvalfyllda självtukt miste han sina krafter och led av krampanfall, från vars efterverkningar han aldrig helt blev återställd. Men trots alla ansträngningar fann hans nedtyngda själ ingen lättnad. Till sist bragtes han till den yttersta förtvivlan.