Wittenberg, den egentliga knutpunkten för Reformationen, höll nu på att läggas under fanatismens och laglöshetens makt. Detta förfärliga tillstånd var inte frukten av Luthers lära; men i hela Tyskland gav hans fiender honom skulden för det. I sitt hjärtas bitterhet sporde han stundom: ”Kan Reformationens stora verk då verkligen ta slut på detta sätt?” Men då han så hade kämpat med Gud i bön, strömmade friden åter in i hans själ. ”Denna gärning är inte min, utan Din egen”, sade han, ”Du kommer inte att tillåta, att den fördärvas av vidskepelse eller fanatism.” Men tanken på, att fortsatt hålla sig utanför striden i detta krisläge, blev honom outhärdlig, och han beslutade sig för, att vända tillbaka till Wittenberg.