Den närvarande gruppen drog sig till minnes det Petrus hade gjort under sin Mästares rättegång, och de inbillade sig, att det skulle gå att hota honom med fängelse och död. Men den Petrus, som förnekade Kristus vid tidpunkten för Hans största nöd, var den impulsive, självsäkre lärjungen. Denne skilde sig påtagligt från den Petrus, som nu stod inför Stora Rådets rannsakning. Han hade blivit alldeles annorlunda; han litade inte på sig själv, och stoltserade inte längre. Han var fylld av den Helige Ande, och tack vare Hans kraft stod Petrus fast som en klippa, modig, fastän beskedlig, för att upphöja Kristus. Han var redo, att sudda ut fläcken från sitt avfall, genom att ära det namn han tidigare hade förnekat. |